Djungelns lag

En spännande företeelse på kontor, där jag jobbar, är när någon har slutat.

Tårtan är uppäten, lådorna tömda och kvar är själva kontoret. Eller arbetsplatsen för de med landskap. Och knappt hinner dammet lägga sig efter att dörren stängts för sista gången förrän de kommer smygande. Sakletarna. Swosch så är kontorsstolen utbytt till en ful med trasig spak och snett ryggstöd som inte går att ändra läget på. Vips så står där ett slemmigt, grådaskigt keyboard med smulor mellan tangenterna, en trög vit mus med sladd och en tjock musmatta med neongult reklamtryck från 1998. När ingen ser smyger de ut tassande genom korridorerna och dyker plötsligt som trolleri upp i andras kontor, vars invånare nöjt lutar sig tillbaka i den ergonomiska kontorsstolen från Kinnarps med läderkudde bakom nacken.

En drift som måste finnas vilande väcks blixtsnabbt till liv så fort ett kontor är hemlöst och bara står där och lockar med alla saker. Den måste tillfredställas. Omedelbart. När alla andra gått hem. För det som ingen äger saknas inte.

Själv sitter jag och myser förtjust över ett helt nytt tangentbord, ergonomiskt med en sådan där stång som rullar och små knappar istället för en mus. Utan den minsta smula mellan tangenterna. Den har jag hittat.

Tihi.