Bibbi och Gillis och Fårrbes

Jag och mina vänner lyssnade trötta på midsommardagen på P1 sommarvärd och först ut var Ingvar Kamprad.

Hysteriskt kul. I 90 minuter. Mellan låtarna fick man äran att lyssna på Ernst Rolf, Sven Ingvars och Siwan. Härligt.

Han pratade i princip utan att andas så koncentrerade du dig inte hade du förflyttat dig från Checkpoint Charlie till kryssningen på medelhavet med Barbro, den enda semester hon fått verkar det som. Han är verkligen skitsnål visar det sig. Och det vill han dessutom manifestera så han passade på att säga att hans och Barbros mat förmodligen kostar mindre än vad de spenderar på småfåglarnas fettbollar. Fräscht.

Den enda utsvävningen journalisterna nosat fram om honom är hans 100 miljoners vingård i Provence. Därför ägnade han sig 15 minuter åt att förklara att den köpte han på resa med Bibbi och Gillis eller Gillis och Bibbi, den har varit en dålig investering från första början, bara en massa elände, han har aldrig tid att vara där och han ska sälja den så fort tiderna blir bättre så att han får tillbaka sina pengar.

Dessutom ska "den därr Fårrbess sluta upp med att skicka ut sin tidning därr det stårr att jag är rrik förr det stämmerr inte".

I en härlig nykolonialistisk ton meddelade han också att han vill öppna en massa varuhus i Iran för att "exportera svensk kultur".

Knäpp på riktigt skulle jag vilja säga.

Självklart

Man ska inte alltid tro allt tidningarna skriver. Ibland förstorar eller förvanskar journalister saker. Ibland ljuger folk.

Historien med den lilla tonåringen som nu har 56 stjärnor tatuerade i ansiktet till exempel. Och inte speciellt svårt var det att lista ut det heller. Vet ni någon som somnat hos en tatuerare? De som tror att man kan somna hos en tatuerare borde fråga någon som faktiskt är tatuerad. Det borde vara tämligen omöjligt, en del av grejen med tatueringar är ju trots allt att det gör ont. Satans ont till och med.

Luktade ljug lång väg. Och det visade vara just det. Ljug.

Och om man måste ljuga för att pappa blev arg kanske man inte skulle skaffat en tatuering från början? Eller kanske en liten snobben på rumpan som ingen märker, vad vet jag.

Inte s-koj

Det är inte kul att vara sosse idag. Äntligen. Den här dagen har jag, och många med mig, väntat på sedan 80-talet då S hade i princip 50 % ensamma.

Och desperationen går inte att ta miste på. Senast var det EU-valet. "Rödgröna vindar blåser i Europa" byttes snabbt ut till att valet med närmare eftertanke kanske inte var så himla lyckat. Uttalandet att "det är en framgång att vi är större än M" tyder väl mer än någonsin på att något fundamentalt hänt i arbetarrörelsen. Att det inte är självklart att dom är störst längre.

Nu kritiserar man regeringens skolpolitik, igen, trots att skolan är en stor härlig soppa från lärarutbildning till gymnasier och högskolor som ett resultat av S-politiken under de 12 år de regerade. Här kan man läsa att senaste utspelet om att stänga gräddfilen Komvux för lata gymnasister i själva verket är nästan exakt samma förslag de själva la innan valförlusten.

Det finns helt enkelt inte så mycket de kan klaga på längre att de t o m försöker klaga på saker de själva egentligen tycker för att försöka plocka åtminstone en halv poäng.

Patetiskt.

Pingviner och Landstinget

För några dagar sedan regnade det. Igen. Morgonen kändes som höst. Så jag åkte buss, trots mina principer att jag ska gå till jobbet sommarhalvåret. Jag tyckte helt enkelt synd om mig själv i den totala bristen på sommar.

Och utanför Landstingshuset tittar jag ut. Jag ser en pingvin. Nej, jag var inte på väg hem från krogen fortfarande lurig. En medelåldersdam med grågröna plastbågar från 1989 och permanentat hår tyckte att just denna dagen var en bra dag för pingvinkostymen och stod därför vid busshållplatsen fluffig svart och vit med orange fötter. Det gråbruna permanentade håret stack ut under huvan med pingvinansiktet. Jag läste på knappen hon hade på kostymen. Det stod "Prata med mig" och hon stod stelt utan ett leende och i tystnad delade ut flyers till busspassagerarna som gick av bussen.

Hennes, förmodade jag, dotter på yngre tonår stod bredvid iklädd isbjörnskostym. Hon var....jag kan inte hitta ett bättre ord..hjärtskärande. Vit, lurvig och med en lätt olycklig blick.

Hon såg så ensam ut. Som en isbjörn på ett ensamt isflak trots att hon stod vid sin mamma mitt i Sveriges största stad. Idén var väl att vi åskådare skulle vilja rädda isbjörnar när vi såg dem. Personligen ville jag bara rädda dottern.

Vart 17 tog jag vägen?

Jag fastnade in en virvel av bröllopsresa, cancersjuk chef, tillräckligt med jobb för att få två personer att explodera under trycket och inköp av sommarstuga.

Puh.

I'm back.