För några dagar sedan regnade det. Igen. Morgonen kändes som höst. Så jag åkte buss, trots mina principer att jag ska gå till jobbet sommarhalvåret. Jag tyckte helt enkelt synd om mig själv i den totala bristen på sommar.
Och utanför Landstingshuset tittar jag ut. Jag ser en pingvin. Nej, jag var inte på väg hem från krogen fortfarande lurig. En medelåldersdam med grågröna plastbågar från 1989 och permanentat hår tyckte att just denna dagen var en bra dag för pingvinkostymen och stod därför vid busshållplatsen fluffig svart och vit med orange fötter. Det gråbruna permanentade håret stack ut under huvan med pingvinansiktet. Jag läste på knappen hon hade på kostymen. Det stod "Prata med mig" och hon stod stelt utan ett leende och i tystnad delade ut flyers till busspassagerarna som gick av bussen.
Hennes, förmodade jag, dotter på yngre tonår stod bredvid iklädd isbjörnskostym. Hon var....jag kan inte hitta ett bättre ord..hjärtskärande. Vit, lurvig och med en lätt olycklig blick.
Hon såg så ensam ut. Som en isbjörn på ett ensamt isflak trots att hon stod vid sin mamma mitt i Sveriges största stad. Idén var väl att vi åskådare skulle vilja rädda isbjörnar när vi såg dem. Personligen ville jag bara rädda dottern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar