En syndabock i väskan

Jag har precis läst Maria Svelands bok "Bitterfittan". Jag var länge mycket tveksam att köpa boken men inte alls av ointresse. Tvärtom, är det något jag irriterar mig på så är det feministmaffian på vänsterkanten och deras problemformuleringsprivilegium. Jag vill helt enkelt inte på något sätt bidra till dessa människors privata plånbok. Det gäller alla som jag tycker är ute och cyklar, med Åsa Lindeborg i spetsen. Och köper jag deras böcker får de en del av kostnaden för boken, även om den är nog så liten i Sverige för en pocketbok.

Men nu köpte jag tills slut den där boken i alla fall för att jag inte kunde stå emot nyfikenheten. Lär känna dina fiender är ett nog så bra uttryck.

Boken osar svavel. Och detta berodde inte på att jag befann mig på Island när jag läste den. Vilket jag faktiskt gjorde. Bitter är bara förnamnet och det är i och för sig något författaren erkänner och omfamnar. Men för min del tycker jag att bitterhet är tragiskt och destruktivt och något jag kämpar hårt för att hålla mig ifrån. För bitterhet är som cancer, det tar en liten liten del i taget. Och helt plötsligt är du kärringen som ringer på grannarna kl. 18 en fredag för att det spelar för hög musik. Den av bitterhet uppätna kärringen som avskyr allt och alla. Och där vill jag inte jag för allt i livet hamna.

Men det vill Maria Sveland. Go ahead. Men lite mer terapi tror jag inte skulle skada dig. Alls.

Hon är bitter över att hon gifte sig. Att hon skaffade barn och blev kärnfamilj. Att hon inte är tillräckligt framgångsrik. Att folk inte lyssnar på hennes idéer på jobbet. Att hennes idoler inte var så feministiska i sina egna liv när allt kom omkring. Och allt, allt, allt är jämnställdhetens fel. Inte hennes. Inte ett uns av självinsikt och självkritik finns att hitta någonstans i boken. Det måste vara så oerhört praktiskt att inte behöva ta ansvar för någonting alls själv utan bara plocka upp syndabocken från väskan.

Jösses. Köp inte boken. Ni kan få låna min gratis om ni måste läsa den.