Snarkning i knät

Jag hörde en överpositiv tjej på TV säga att "doften av kaffe på morgonen kan göra min dag". En äckligt positiv person. Är det inte lite övermänskligt ändå, med människor som alltid lyckas vara hoppfulla och positiva trots skit, mongon och fan och hans moster? Och att samma människor blir fulla av lycka av lite kaffelukt av pressobryggaren en regnig tisdagmorgon i november?

Jag är inte positiv. Ytterligare en del av mig själv jag lärt känna sedan jag fyllt 30. Det första var att jag inte är spontan. Det andra är att jag inte är positiv. Jag är inte någon gnällspik som aldrig kan vara glad. Absolut inte. Jag är ofta glad. Men jag kan ta ut saker i förskott och förvänta mig att något negativt ska hända. Och jag blir gnällig om jag är sjuk och sur när jag är hungrig. Jag har också insett att min självbild som positiv tidigare handlat om att jag är den mest positiva i min familj. Dom har många bra sidor men optimism är inte en av dessa. Ingen i min familj har någonsin blivit uppfylld av lycka en hel dag för lite kaffe.

Men då blir man ändå lite varm i själen när man plötsligt hör ljudet från knät. Ljudet av den snarkande katten Lennart som ligger som en orange makaron i knät. Och snarkar högt. Totalt avslappnad.

Då blir jag också uppfylld av total lycka för en stund. För det lilla.