Omöjliga hyresrätter

Idag fick jag den längsta kommentar på ett inlägg någon skrivit. Någonsin på nätet tror jag. Sista inlägget i november, om hemlösa.

Och i den kommentarer aktualiseras ett av mina favoritproblem att debattera, nämligen bostadspolitiken och framför allt hyresrätten. Han tycker att det borde byggas fler billiga hyresrätter och att det finns alldeles för få. Helt rätt. Men hans analys är fel. Som många andra skyller han på att företagen tar för mycket betalt och dessutom hellre vill bygga bostadsrätter.

Det verkliga problemet är bruksvärdesprincipen. Denna gör att företag inte kan ta betalt vad det kostar att bygga. Arbetskraft är dyrt i Sverige och Byggnads har sett till att rättigheter och regler är många och dyra för företagen, dessutom går det inte att ta in ett annat företag för då blir det blockad. Det såg vi i Vaxholm. Dyra arbetskostnader ger dyra lägenheter, annars går företaget i konkurs. Alltså byggs det lite. Bostadsrätter får man sälja till marknadspris, alltså får företaget betalt för sina utgifter.

Dessutom leder bristen på marknadshyror till att det proportionerligt är alldeles för dyrt att bo i oattraktiva områden men för billigt att bo på de mest attraktiva adresserna. Det skiljer 500 kr i hyra i snitt för en 2:a på Östermalm och en i Lycksele. Om man lät efterfråga styra priset skulle det blir mycket dyrare att bo på en attraktiv adress men i gengäld skulle priset sjunka i det minst populära områdena. I Stockholm skulle detta innebära att utbudet på billiga hyresrätter ökar. Äldre hus har inte höga byggkostnader och de som saknar efterfrågan skulle bli tvugna att sänka priset.

Marknadshyror är inte skällsord, det är en lösning.