Anus eller Ohly

Mona har det inte lätt, hon. Först tiger hon i 1,5 år och skapar stora förväntningar på att när hon äntligen säger något ska det vara något briljant. Och det blir pannkaka och virvel i pressen. Siffrorna sjunker som en sten. Och Ohly flinar.

Nu har vänsterkoalitionen enats. Om att vara ett regeringsalternativ. Inte att ha ett gemensamt valmanifest. Det återstår att se. Och Ohly flinar.

De sossar som hatar miljöpartiet är nöjda nu när vänstern släpps in i lekstugan. Men de som hatar vänstern är förstås mindre nöjda. Och hur ska Mona locka väljarna i mitten? Det är de som avgör valet, inget snack om saken. Med en kommunist i regeringen kan det bli svårt.

Men att inte ha ett klart regeringsalternativ hade inte heller funkat. Då hade hon hela valrörelsen fått svara på frågan vad de ska göra om de vinner, de som inte ens kan samsas innan. Ge tydliga besked till väljarna vad de röstar på. Men samma fråga kommer hon få svara på nu, utifall de inte enas i någon fråga. Kommer ni hålla sams efter valet? Varje gång hon intervjuas eller sitter i debatt kommer hon nu få försvara miljöstollarnas eller kommunisternas idéer.

Och Ohly kan fortsätta flina. Han vinner hur som helst. Om de vinner får han och hans kamrater ministermposter. Om koalitionen spricker kan han nöjd tillfredställa sina väljare om att vara motvals, partiet som allt käftar emot.

Det blir liksom dåligt hur hon än gör. Anus eller Ohly ungefär.