Tacksamhet

Jag är inte religiös. Snarare tillhör jag nog kategorin minst religiösa i Sverige, som bekant är det minst religiösa landet i världen. Så det är nog ingen överdrift att säga att jag till och med tillhör de minst religösa i världen. Vissa i min bekantskapskrets skulle nästan drista till att kalla mig rabiat ateist faktiskt. Givetvis har jag gått ur statskyrkan för länge sedan och helt odemokratiskt vägrade jag att kompromissa med min blivande make i fråga om vigsel i kyrkan med motiveringen "Gud är inte bjuden".

Missförstå inte detta med ointresse eller ännu värre, förakt mot religion. Jag tycker i själva verket att religion är mycket intressant, ur historiska, kulturella och sociala aspekter.

Och en sak som förenar alla kända religioner är tacksamhet. Från kristendomen till den mest fundamentalistiska muslim via buddisterna. Det är en röd tråd i alla religioner och mellan alla religioner. Det är ett fint ord med en fin innebörd. Smaka på ordet. Tacksamhet.

Det här lilla ordet har jag gjort stort i mitt eget liv. Det är ett av mina egna budord. Vi är löjligt gnälliga i västvärlden generellt och i Sverige i synnerhet. Det är ingen slump att ordet "kränkt" på Google får 381 000 träffar. På svenska sidor.

Det är ingen nyhet att människors tankemönster förstör för dem på olika sätt och genom att ändra detta kan man ändra hela sitt liv. Det är det många utbildade terapeuter jobbar med, och det är det alla självutnämnda låtsasterapeuter, de så kallade "coacherna" som Mia Törnström och henne gelikar tjänar sina pengar på.

Mycket sätter igång den här processen hos mig själv, såväl små som stora saker. Senast var i helgen då jag såg filmen "Fjärilen i glaskupan" om den franske chefredaktören för Elle som fick en hjärnblödning 41 år gammal och när han vaknade upp bara kunde röra vänster ögonlock. Inget annat. Med helt intakt hjärna i övrigt. Sug på den. Fast i sin egen kropp.

Blir man inte omedelbart oerhört tacksam över sitt eget liv?

Så till er alla hade tänkt att slänga pengar på coaching och annat dumt, och till alla er andra också, här kommer ett gratis råd: Gud behöver inte vara bjuden, bara tacksamheten.

Fartdårar i plasthattar

Våren är här, vitsipporna har redan blommat ut, folk äter glass på stan och båtarna tuffar runt på Stockholms alla vattenspeglar. Och med våren kommer cyklisten tillbaka från varmare breddgrader. Arten kännetecknas främst av en avlång plastattrapp på huvudskålen, i olika färger och former. Och två hjul. De kommer i flock, från ingenstans kan tyckas.

Men plötsligt invaderas stan. På trottoarer, på torg, mitt i gatan. Och eftersom cyklisten själv uppfattar sig som överlägsen resten av världen följs givetvis inga trafikregler utan andra människor får helt enkelt skylla sig själva om de vid korsningar eller övergångsställen råkar bli påkörd i 190 km i timmen av en fartdåre med aerodynamisk plasthatt och om man har tur, kroppstrumpa av något slag.

Jag förstår att cykeln i många fall är ett överlägset medel för transport i Stockholms innerstad, och att man får en stjärna i himlen på klimatkontot. Men vi som avskyr att cykla och hellre går har ingen lust att få en stålram inkörd i knäna när vi passerar övergångsställen.

Fettrevanschen

Äntligen känns livet lite mer rättvist!

Ser man sig runt efter killar på en pub, på bussen, på stan, i bekantsskapskretsen så ser man den tydligt. Kalaskulan. Trivselfettet som sitter väl förankrat mellan bröstet och det heliga. Alla fina krogbesök, chips framför TVn, öl på krogen, fyllemat på stor amerikansk kedja, smågodis i soffan, pommes frites och sås. Just precis där. Som en liten extra fettryggsäck fast fram.

De smala spensliga killarna 20 någonting med en förbränning skänkt från himlen är ett minne blott. Istället finns extra hakan, putrumpor i fel jeans, antydan till tuttar och kalaskulan. Plufs.

Och vi tjejer som istället sedan tonåren kämpat mot moder naturs evinnerliga vilja att förse oss med ett extra fettlager för att klara att arten fortlever samt ge dem mat kan känna skadeglädjens kittlande i strupen. Vi har fått välja. Konstant. Idag smågodis. Imorgon banan. För att inte förse oss själva med en fluffkostym så stor att den är omöjligt att få bort inom en rimlig tidsrymd.

Äntligen kan inte heller ni äta vad ni vill. När ni vill det. Så mycket ni vill. Utan att bli runda som små ostar.

Välkommen till valfriheten, killar!

Välj, och behåll figuren. Äta allt, blir en ost.

Överdriften är röda tråden i livet

Jag har reflekterat över överdriftens starka position i våra liv.

Den finns överallt, som ett kitt som håller ihop våra liv. Som vuxna. När vi var tonåringar var snarare underdrift en dygd. "Nej, jag har typ inte pluggat nåt alls, orkade inte liksom" trots att provet med alla rätt brände i väskan, eller "Det är du som är snyggast, jag är ful" framför spegeln efter gympan. Nu förstår du det inte alls, du har aldrig varit så smal och snygg som då, men nu är det så dags.

Men när vi äntrade det vuxna livet hände något. Överdriften smög sig på.

C-tyskan blev Mycket bra kunskaper i CVt. Kårerfarenhet formulerades verbalt som rena projektjobb under intervjuer. Det tråkiga jobbet som mest gick ut på att serva chefen med olika underlag låter som världens toppjobb när gamla kursare dyker upp framför näsan i baren på Storstad. Jobbannonser vi läser låter som värsta toppjobbet när det egentligen handlar om att serva chefen med underlag. Tillvaron är fullkomligt strålande i samtal med jobbarkompisar, trots att sambon är dötrist och livet kaos. Alla nyblivna mammor har haft superlätta graviditeter, förlossningen var en baggis utan smärtlindring och problem efteråt och bebisen är så snäll. Jämt. Folk utbrister "honom känner jag mycket väl" om folk de hälsat på en gång på ett mingel. Alla jobbar skitmycket, kvällar, helger, nonstop - jag är en maskin. Fast de i själva verket jobbar till sju någon kväll i veckan.

Vi är sjukt upptagna att sätta bilden av oss själva. Perfektion.

Men visst är det befriande när man då och då träffar på en gammal vän som rakt ut säger att jobbet som låter så kul i själva verket är aptrist? Eller mamman som utan omskrivelser säger att det var så otroligt skönt att äntligen komma tillbaka till jobbet och bli betraktad som en vuxen människa med egna tankar istället för en matfabrik?

Så fruktansvärt irriterande: vinglande russin

Jag jobbar på Kungsholmen. Överallt är de. Russinen.

De går mitt i trottoaren och antingen vaggar likt en gravid höna eller vinglar i någon imaginär slalombana kors och tvärs. Långsamt, ack så långsamt. De står i vägen på Apoteket, har inte koll på sina varor och fumlar och småpratar om vartannat fullständigt omedvetna om de 25 stampande irriterade slätansiktena bakom i kön. De rullar sin vagn på ICA mitt under lunchen, på samma sätt de tar sig fram på trottoarerna. De stannar och fipplar med handväskan direkt utanför dörren till butiker så att ingen vare sig kommer ut eller in.

Jag har absolut inget generellt emot gamla människor. Men varför är de i vägen så förtvivlat mycket?

Bilden om den onde företagaren

Jag har alltid tyckt att argumenten mot kultursponsring och avdragsgill filantropi varit tunna. Och nu får jag det svart på vitt.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article2448796.ab

Rubriken är "Nyliberal kulturchock." Nyliberalen, det farligaste högerspöket av dem alla. Här skriver en teaterchef för en pluttteater någonstans att alla vet att sponsring är oförenligt med ett fritt kulturliv.

Varför då?

Företag ger exempelvis idag pengar till universitet i Sverige, på min gamla skola hette en sal SEB-salen exempelvis, då banken gjorde en stor donation för nybygget av skolan 1995. Det betyder inte någonting mer än att det just fick en sal uppkallad efter sig, istället för exempelvis en skylt i entrén. Jag gick där i ytterligare 4 år och SEB fick inte en millimeter mer plats efter att salen döpts, vare sig bokstavligt i lokalerna eller i undervisningen. Inte ens ett litet businesscase i finansiell ekonomi. Nada.

Donationer till universitet är utmärkt förenliga med en oberoende undervisning. Varför skulle detta inte fungera i kulturlivet?

Det är en socialistisk konservativ syn att företag är onda. Och utnyttjar alla tillfällen att profitera på stackars oskyldiga människor. Så är inte fallet.

I USA fungerar det mycket bra med ett system där privatpersoner såväl som företag donerar pengar till kultur. Utan anspråk på att påverka innehållet. Och har de anspråk på innehållet kan institutionen bara tacka nej. Simple as that.

Ett system för avdragsgilla donationer och företagssponsring av kultur skulle ge ett välbehövligt tillskott till kulturkassan och erbjuda att rikare kulturliv än idag. Om stora scener som konsumerar stora statliga bidrag får stark extern finansiering behöver de inte lika stor pott som tidigare och då kan det spilla över till mindre, smalare projekt som inte har möjlighet att hitta sponsorer.

Eller så kanske detta rent utav kan leda till att vi från vår gemensamma kassa kan spendera mindre skattepengar totalt och använda pengar till något annat. Eller sänka skatten för vanliga arbetare, inklusive kulturarbetare.

Skrämmande tanke.

Omfamna medelåldern

Till skillnad från en del känner jag inte skräck för medelåldern. Jag känner mig fullständigt tillfreds. Kanske underlättas den här omfamningen av en nästan lite kaxig övertygelse om att jag har koll på saker. På musik. På mode. På teknik. Jag känner mig påloggad liksom. Kanske cyklar jag runt, runt på en liten cykel men i så fall i lycklig i min naivitet.

Och därför kommer här en liten reflektion över medelålders insikter.

Det första är rygg- och axlar. Höft. Ont. Medelålders-gumma-problem. Och nu är jag där.

Den andra är naprapater. Fantastisk yrkesgrupp. Jag har nyligen upptäckt den då mitt senast träningsförsök resulterade i en ömmande höft. Efter sex månader tog jag tag i problemet och gick till naprapaten. Och jag fick reda på att mitt problem inte är vare sig höft, rygg eller axlar. Utan rumpan. Lite snopet. Min rumpa har tydligen muskler som tror att de drar en hästkärra dygnet runt och sätter därmed hela systemet ur spel. Så därför drar en fantastisk människa i min kropp och knäcker och har sig en gång i veckan. Smärta. Men jag har nästan blivit beroende faktiskt. Jag har dessutom blivit vig på kuppen.

Det tredje är rullvagnen. Javisst, en pensionärskasse på hjul som russinen drar omkring sina matvaror från affärerna med. Min mamma har skaffat en sådan, för det är "käckt". Jag har nyligen börjat inse den förträfflighet rullvagnen har; slippa bära hem tunga bag-in-boxer och öl från systemet. En spritvagn alltså. Min sambo vet inte om detta men jag ska köpa en sådan på vägen till systemet imorgon. Och jag kommer att dra den med stolthet.

Den fjärde är självinsiktens ljumma viskande inne i huvudet. Äntligen fattar jag vem jag är. Och inte är. Jag är inte spontan. Det är sådant alla vill säga att de är. Jag med. Tills jag för något år sedan insåg att det tyvärr inte är sant. Jag gillar att planera.

Det femte är blommor. Jag har blivit balkongnörd så till den grad att det första jag tänker på när jag läser i DN att vädret kommer bli mycket kallt för årstiden är hur mina blommor ska klara sig på balkongen. Det här nästan lite tragiskt nu när jag läser det. Men det får stå kvar för det är ju sant.

Känn ingen sorg för mig, 20-årsåldern.

En mupp leker "jaga-rökaren"

Jag har hittat ytterligare ett exempel på den populära sporten "jaga-rökaren". Nu i kombination med en mupp. På nätet.

Vem som helst i sann it-demokrati á la 2008 får publicera en nätkrönika på Punkt se. Och då får man också läsa inlägg av det här slaget: http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article2477524.ab

Jag sammanfattar:

Killen går och sätter sig på en uteservering och väljer ett bord med två söta tjejer (undrar varför...hmm) Det finns flera lediga bord. Vilket tjejerna ser och sprudlar inte av entusiasm när han frågar om det är ledigt. Men de är svenskt väluppfostrade och säger därför ja ändå, tydligt visande av kroppspråk och annat att det i själva verket är ett nej. Killen registrerar att dom är ointresserade, kyliga och vänder sig bort men har noll koll på vinken (...sätt dig vid ett ledigt bord, psyko). Han beställer mat och ber dem släcka cigaretterna. Skälet till varför de satt sig ute från första början trots kylan kan man gissa. En argumentation uppstår där de tycker att han kan välja ett annat bord om han inte vill ha rök i maten, och sedan följer en lång harang om varför inte tjejerna borde röka överhuvudtaget eftersom det är så skadligt.

Öhh, que? Om killen inte har Aspergers, vilket i så fall ursäktar beteendet.

Någon mer än jag som tycker att
a) man väljer ett ledigt bord när det finns, oavsett. Gäller sittplatser på bussar och annat också. b) man har ingen rätt att läxa upp andra människor vad de gör med sitt liv.
c) har man frivilligt valt att sätta sig någonstans är det frivilligt att låta bli att sitta där. Och diktera villkor när man dessutom trängt sig på säger sig själv.

Tror vi borde rekommendera honom en kurs i social kompetens. Eller en om svensk kultur.

Bussresan från helvetet

Igår var en sådan där dag där alla skrivarna pajar samtidigt, klipsen i häftapparaten tar slut, folk ringer och kommer in på rummet samtidigt som du febrilt försöker få ihop 50 st 7-sidiga dokument på 6,5 minuter innan bussen går. Och när du precis hört porten stängas bakom dig kommer du på att du glömt ett annat viktigt papper i datorn, som måste skrivas ut, häftas ihop och tas med.

Då kommer bussresan från helvetet som final.

69:ans buss från Kungsholmstorg till Berwaldhallen. Bussen är full. Med barn. Du får stå. Bredvid en 60-årig tant med burrig frisyr som envisas med att hålla sig i alla tillgängliga stänger samtidigt. Du får ducka för att inte få burrtantens oljerocksärm i näsan. Det går på folk på alla stationer. Och samtliga är pensionärer. Som vingligt försöker hålla sig upprätt i kurvorna eftersom det sitter barn och andra pensionärer på alla sätena. Sedan stannar bussen vid Sergels torg och ytterligare 20 barn med färgglada västar går på bussen. Alla som inte är barn eller passar barnen håller hårdare i stången av irritation.

Du börjar bli trött i axeln av den tunga väskan med de 50 dokumenten. Chauffören ber alla gå längre bak. Burrtanten vill fortsätta att hålla i alla stänger och samtidigt stå exakt där hon vill, framför barnen. Du blir tvungen att argumentera för att få plats, blänger sedan på tanten och ställer dig sedan på trappsteget längst bak, där man egentligen inte får stå. Tur att du är kort, annars hade du fått busstak i huvudet. Du sitter nästan i knät på en arab resten av resan. Då stannar bussen igen och fler barn kommer på. Chauffören börjar få panik. Du himlar med ögonen åt den enda medtrafikanten som inte är barn själv och säger högt så att alla hör att han borde säga nej till fler, vi får ju inte plats. Just det. Minsann. Du känner dig som en grinig tant och sneglar lite på burrtanten. Usch.

10 minuter senare smyger du in på mötet med en dörr som en hörselskadad måste monterat eftersom den låter som ett bankvalv.

Ännu en härlig dag.

Vårdnadsbidrag fast ändå inte

Miljöpartiet är emot vårdnadsbidraget. Men nu lanserar man plötsligt en egen liten idé; ett deltidsvårdnadsbidrag som inte har nååågra likheter med det vårdnadsbidrag som alliansen infört. Som man är emot. Utan deras bidrag är för att hjälpa folk att kunna gå ner i tid genom en ersättning för att kompensera det 25%-iga bortfallet i lön man får om man jobbar 75%. Precis som vårdnadsbidraget kan användas till. Utan någon begränsning i hur mycket man jobbar.

Det är nog många som tycker, att hade det inte varit bättre att vara för det bidrag som nu redan införts och därmed lagts ner en massa tid i form av förberedelser, beräkningar och annat innan detta var möjligt istället för att så att säga, försöka ta marknadsandelar med exakt samma affärsidé som konkurrenten. Fast sämre.

Bara en tanke.

Och så önskar vi Maria Wetterstrand all lycka till på partikongressen bland alla galningar i fårskinnsvästar som vill skicka oss tillbaka till 1840-talet.

Varför fattar inte vissa att internet är publikt?

Vad tror folk egentligen att internet är för något? En privat liten angelägenhet som man välja själv när den är publik och när den är privat?

Här är ett internetpucko som gråter ut i kvällspressen för att hennes bilder blivit missbrukade.
http://www.alltombarn.se/1.11275

När du lägger upp text och bild på nätet är det publikt. Punkt. Om du inte lägt in dem på ett ställe där det behövs kod eller liknande. Så fort du publicerar bilderna kan folk använda dem som de vill, förutsatt att inte upphovsrätten kränks. Men mitt tips till alla är att är du för dum för att förstå detta, strunta i att själv lägg upp saker på nätet utan nöj dig med att läsa det andra skrivit.

Ett annat värdefullt tips är att aldrig någonsin lägga upp bilder på sig själv med för lite kläder eller på sina barn. Folk letar upp bilder för porr, framför allt de med sjuka läggningar.

Jag blir så trött på människor med ludd i skallen.

Nakenmiddag bland skåningar

Dagens roligaste nyhet måste nästan vara nakenhotellet i Skåne. Ett nudistpar har renoverat en skånegård och ska nu öppna Bed and Breakfast för nakenfisar.

Vi är alla olika, och är du sugen på att bokstavligen se hur olika vi är och njuta av känslan av luft i skåran, ta chansen och ät middag eller varför inte frukost bland håriga ballar och taxöron.

http://www.e24.se/kvinna/begar/resor/artikel_458787.e24

Däremot undrar jag exakt varför E24 tycker att det här är en nyhet som särskilt betraktas som kvinnlig - se vart nyheten är placerad. Dessutom har de uppenbarligen en egen menyrad under Kvinna som heter Begär.

Hmpf.

"Vaken med P3 och P4" får mig att aldrig vilja vakna igen

Höjden av dålighet när det kommer till radio är nattpratarna. I synnerhet de som jobbar på P4 och som därför även sänds i P3, synd nog.

Självinsikt, humor och verbal kompetens lyser med sin frånvaro.

Det här hördes igår kväll klockan 00.07:

"Eftersom vi nu lämnar en vecka bakom oss kan det ju vara skönt att veta vart vi är på väg....tystnad....och det har ju jag ingen aning om men jag vet att det har blivit vecka 20 i alla fall och idag måndag så är det på dagen 40 år sedan postnummersystemet infördes i Sverige. Till skillnad från t ex Hongkong och Irland, som än idag inte har sådana här postnummersystem som vi har men nog måste det underlätta för all postpersonal tänker jag. ...tystnad...och vi ska dra igång natten med att berätta lite om nattens väder....."

Magnus Uggla sjunger "24 h på ett lastbilsflak. Åka, åka, åka på ett lastbilsflak...oeo....oeo".
......

"Nu.... en kär och gammal bekant...tystnad.. Hej Peter. Jag visste att det här skulle inträffa. Jag måste bara välja rätt mikrofon till dig föratt... så här.... det är jätteviktigt att du hörs. Hej.
- Hej. Det var så länge sen jag var här att du...var tvungen att skruva så långt
- ...fniss...ja, precis. Kul å se rej!
- Detsamma.
- Hur....hur är de`?
- öh...de är bra...ja har sträckt ut mig, spräckt ett par byxor....öh..umgåtts med min familj, kapat ner nåra...eh...gasat med motorsågen på brorsans skifte i Pite och sen så har jag faktiskt lagt mig till med kraftuttrycket "det är helt galet".
- ...tystnad...det är det som har hänt?
- på de här två månaderna.
- eh....jaha...hehehe
- så det är ganska bra
- men då har vi fått en sammanfattning. Har du stretchat upp dig nu ordentligt inför nattens sändningar
- jag håller på, jag håller på. Du ser att jag blir längre och längre....
- jaa...fniss...he
- ju fler sekunder som tickar iväg.
- det är faktiskt jättebra.
......

Postnummersystemet. Kraftuttryck. Stretching. I rest my case.

Jag blev plötsligt oerhört tacksam över att jag slipper sitta bordsplacerad med killen utan kan stänga av honom när jag vill.

Sämsta videon i världshistorien

Kommentarer överflödiga när ni sett videon. Och ja, ni gissade rätt. Än en gång är det kvinnan som ser ut som en man i kvinnokläder och som har problem med motoriken.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/musikvideor/article2435631.ab

Digga Katrin

Snart tror jag att jag måste bilda någon egen liten pinsam fan-club. Katrin Schulman gör det igen. Nu inte som Katreen utan smygfilmat inslag för att testa ostar på Östermalmshallen.

Sjukt kul. Nästan roligast är hur sur killen blir.

Kolla in klippet här: http://www.1000apor.se/tv/att-proeva-21-ostar-pa-tre-minuter

Efteråt kan ni ju anmäla er till min fan club "Digga Katrin". Eller nåt.

Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstan

Jag läste i Dagens Industri i morse en krönika av den gamla sossetankesmedjachefen Ursula Berge om bostadsrätter.

Ursulas tes är att utförsäljningen av hyressrätter gör att inte alla kan bo i stan. Helt korrekt. Och?

Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstan. Och som systemet har varit nu, med hyresrätterna som finns i innerstan har man effektivt sett till att Stockholm är för stockholmare. För kommer du utifrån, som jag själv, har du ingen chans att få en hyresrätt i innerstan under din livstid eftersom du A) inte stått i bostadskö sedan du föddes, B) inte känner någon i stan som äger ett hyreshus eller C) inte har en bostad du ev. kan byta med. Det enda vi kan göra är att köpa. Och då köper man där man för tillfället har råd att bo, vilket har gjort att jag bott i såväl Jakobsberg som Bandhagen och Hammarbyhöjden innan jag hade råd att flytta till innerstan. Alldeles utmärka förorter att bo i också vill jag tillägga.

Den idag icke-fungerande hyresrättsmarknaden har alltså gjort att jag mellan 25 års ålder och 32 har ägt inte en utan 4 bostadsrätter, inklusive den jag nu bor i. Eftersom bostadsrätt har varit enda chansen för mig att bo i Stockholm.

Så de av hennes vänner som gnäller över att de inte har råd att köpa en tvåa i innerstan, köp en lägenhet utanför stan. Där kostar det mindre. Och det finns en massa utmärkta förorter att välja på med fin-fina kommunikationer in till stan.

Men vänta lite nu, kommer inte Ursula Berge från Skåne? Och bor i hyresrätt i innerstan. Hur gick det till undrar jag. Ja, just det ja. Hon är ju sosse. Vild gissning att hon själv fått sin hyresrätt via sossekontakter.

En sak har hon rätt i. Bostadsmarknaden är djupt orättvis. Men skälet till detta är bristen på marknadshyror som fuckat upp hela bostadsmarknaden. Om hyresvärdar fick ta ut vad det kostar skulle utbudet öka och även icke-stockholmare ha möjlighet att hyra istället för att tvingas köpa.

Så fruktansvärt irriterande: bajs

Solsken i ansiktet, favoritskivan i lurarna, promenad till jobbet och.....hundbajs i stora kluttar på trottoaren som man måste veja för. Hitta felet i meningen.

Vad är det med hundägare som tror att det är okej att deras luddbollar lägger högvis med kabel på trottoarerna i stan, utan att plocka upp det? Hund i stan, finemang. Men då ingår det att plocka varmt bajs i plastpåse. Annars får ni skaffa marsvin, guldfisk eller det allra bästa djuret av dem alla, djuret som bajsar i en låda med sand. Utan att någon behöver hålla dem i handen och plocka upp nyproducerad varm brunkorv.

Katreen 21.30

Nu regnar det kompisar från himlen. Igår fick jag en kompis i schalgernörden från Norge som också tycker att Perelli ser ut som en transvetit.

Idag öppnar jag DN på stan och läser till min förtjusning att Åsiktsmaskinen bifaller min åsikt att Katrin Schulman är den nyaste talangen på komikerhimlen: http://www.pastan.nu/

Härligt.

En drag queen i silverkorsett

En annan av mina favoritpersoner är Charlotte Perelli. Hon är förskräcklig. Egentligen vet jag inte riktigt varför men allt hon gör irriterar mig i princip. Och allra hemskast var hon när hon framförde "Hero" då hon mer än någonsin såg ut som en transa med dålig motorik.

Och nu har jag hittat en kompis! http://www.aftonbladet.se/nojesliv/melodifestivalen2008/article2423900.ab

Visserligen är Norge riktigt bedrövligt dåliga på musik själva, ett musikens u-land som enligt min vetskap inte producerat något vettigt sedan Wenke Myhre låg på svensktoppen, med några få undantag. Men ändå.

Så fruktansvärt irriterande: paketet på bussen

Nu börjar jag en serie av återkommande blogginlägg: "så fruktansvärt irriterande". Här kommer jag regelbundet att ta upp vardagliga händelser, agerande från medmänniskor etc.

För att inleda denna serie vill jag prata lite om paket på bussen. Och då menar jag inte tuggummipaket eller paket med papper på utan de inbillade stora paket som vissa män anser sig ha och som därmed rättfärdigar att de sitter så brett mellan benen att de tar upp hela sätet. Som är avsett för två personers ben.

Och hamnar man bredvid paketmannen som tjej har man bara att välja på att antingen sitta och låta äckliga killens ben knida mot ens eget hela bussresan och över alla vägskump eller sätta sig så långt ut på kanten att ena skinkan i princip hänger fritt i luften och man riskerar att trilla ner i gången så fort busschaffören gör en hastig manöver. Om man ens har lyxen att välja genom att man sitter längst ut. Sitter man längst in är det bara att svälja illamåendet och benflörta med den ego maniac som sitter bredvid.

Vad är det som gör att paketmännen anser att det här är okej? Och har det aldrig slagit dem att alla tjejer tycker inte heller att det är naturligt skönt att sitta och knipa ihop knäna utan gärna släpper ut dem i det fria när man har möjlighet. Men det har man inte på bussen utan där sitter man snällt med knäna ihop för att en sätesgranne ska få ha sitt personliga utrymme ifred.

Så sluta inbilla er att ni är Ron Jeremy och dra ihop benen nästa gång ni åker buss. Tack så mycket.

Jätteproppen Orvar slutar aldrig att gnälla

Nu har köttberget fått luft under vingarna igen och fram kommer krav på att jobbavdraget ska inkludera även pensionärer. Senast ut är Affe Kristdemokrat i dagens SvD: http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1214601.svd

Östros var i precis samma damm och fiskade röster i sitt tal på 1 maj: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1201459.svd

Och Folkpartiet har också varit där nyligen.

Jag förstår den politiska drivkraften, de kallas inte Jätteproppen utan orsak. Kullarna från 40-talet tar ju aldrig slut. Och de har många röster att ge på det parti som ger mest klirr i egna kassan.

Men mycket vill ha mer. Och mycket är precis vad den här generationen fått. De som studerade såg hela sin studieskuld ätas upp av inflationen på 70- och 80-talet. De köpte villor för några hundra tusen, som de nu har kunnat sälja för många miljoner. Och under 70- och 80-talen fick de dra av så mycket som 100% av räntorna. De allra flesta har arbetat, till skillnad från generationen före då många kvinnor var hemmafruar. Dessutom fick de allra flesta jobb och har inte varit arbetslösa många dagar sedan dess. Med fasta anställningar, vilket facket sett till. Och ju äldre de blivit desto säkrare har de suttit enligt turordningsreglerna. Direkt efter gymnasiet om du så ville eller ett mycket bättre jobb efter en universitetsexamen. Så nu kan de skratta hela vägen till banken med miljoner i fickan från villaförsäljningen, inga studielån att betala sedan 80-talet, heltidstjänster som nu ger dem bra pension och har de dessutom sparat i privata pensionsfonder har de hela 90-talets och 2000-talets två högkonjunkturer i tryggt förvar på kontona.

Och nu klagar de. Igen. Det tar aldrig slut.

Varför kan ni inte bara luta er tillbaka i era teakstolar på takterrasserna i vindsvåningarna ni köpt för villapengarna, som ni lätt budade över alla par och småbarnsfamiljer med, sippa ett glas kall Chablis med guldklockan dinglande runt handleden och se fram emot en ålderdom i välstånd istället för att rycka pengar ur statens stora ficka som kan gå till några mer behövande, exempelvis lägre skatt åt era hårt arbetande barn som dubbelarbetar, gör karriär och har små barn?

Centrum för lättläst, någon mer än jag som missat att de existerar?

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa ett inlägg från Centrum för lättläst. De tar upp problemet att endast 133 av 320 myndigheter har en lättläst version av sin hemsida. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1210851.svd

Man lär sig något nytt varje dag. Dagens lärdomar är inte bara att det finns 320 myndigheter utan också att en av dem är Centrum för lättläst.

Och för er som också helt missat den här utmärkta myndigheten kommer lite fakta. De kostar 15 miljoner statliga kronor varje år och har 27 st anställda, varav 8 på marknadsavdelningen. Här kommer en reflektion: om hela 8 tjänster, dvs 1280 h per månad ägnas åt marknadsföring, hur kommer det sig att ingen ens känner till att de existerar och ännu mindre vad de gör? En vild gissning är att det ägnas en hel del åt navelluddspetning på Centrum för lättläst.

Genom att surfa runt lite på deras hemsida hittar man en massa skojiga saker och en sak som direkt slår mig är, var är Centrum för lättlästs egen lättlästa version av hemsidan? Jag hittar knappar överst för franska, engelska, tyska och spanska. Men inte en skymt att Lättläst. Det är trångt i glashus.

En annan nyhet man kan hitta på hemsidan är att 25 % av Sveriges befolkning läser så dåligt efter 9:an att de har svårt att förstå en vanlig dagstidning. Hur de grundar den uppgiften framgår inte men ni kan läsa om det här: http://www.lattlast.se/pub/5913/sprakdokumentet.pdf

En fjärdedel av svenskarna kan alltså inte läsa så att man klarar vardagen. Hmm. Det innebär ju att på Centrum för lättläst jobbar det alltså 6,75 personer som inte kan läsa en dagstidning. Och det är bara att räkna ut hur många det är på ens egen arbetsplats. På min arbetsplats jobbar det 500 st, det är alltså enligt genomsnittet 125 personer som springer omkring på jobbet och bara mörkar att dom inte ens klarar av språket i en vanlig dagstidning eller hemsida. Det rör sig sammanlagt om ungefär 1,5 miljoner svenskar som sitter fast i detta handikapp.

Allvarligt talat. Det här var nästan det dummaste jag hört.