Omfamna medelåldern

Till skillnad från en del känner jag inte skräck för medelåldern. Jag känner mig fullständigt tillfreds. Kanske underlättas den här omfamningen av en nästan lite kaxig övertygelse om att jag har koll på saker. På musik. På mode. På teknik. Jag känner mig påloggad liksom. Kanske cyklar jag runt, runt på en liten cykel men i så fall i lycklig i min naivitet.

Och därför kommer här en liten reflektion över medelålders insikter.

Det första är rygg- och axlar. Höft. Ont. Medelålders-gumma-problem. Och nu är jag där.

Den andra är naprapater. Fantastisk yrkesgrupp. Jag har nyligen upptäckt den då mitt senast träningsförsök resulterade i en ömmande höft. Efter sex månader tog jag tag i problemet och gick till naprapaten. Och jag fick reda på att mitt problem inte är vare sig höft, rygg eller axlar. Utan rumpan. Lite snopet. Min rumpa har tydligen muskler som tror att de drar en hästkärra dygnet runt och sätter därmed hela systemet ur spel. Så därför drar en fantastisk människa i min kropp och knäcker och har sig en gång i veckan. Smärta. Men jag har nästan blivit beroende faktiskt. Jag har dessutom blivit vig på kuppen.

Det tredje är rullvagnen. Javisst, en pensionärskasse på hjul som russinen drar omkring sina matvaror från affärerna med. Min mamma har skaffat en sådan, för det är "käckt". Jag har nyligen börjat inse den förträfflighet rullvagnen har; slippa bära hem tunga bag-in-boxer och öl från systemet. En spritvagn alltså. Min sambo vet inte om detta men jag ska köpa en sådan på vägen till systemet imorgon. Och jag kommer att dra den med stolthet.

Den fjärde är självinsiktens ljumma viskande inne i huvudet. Äntligen fattar jag vem jag är. Och inte är. Jag är inte spontan. Det är sådant alla vill säga att de är. Jag med. Tills jag för något år sedan insåg att det tyvärr inte är sant. Jag gillar att planera.

Det femte är blommor. Jag har blivit balkongnörd så till den grad att det första jag tänker på när jag läser i DN att vädret kommer bli mycket kallt för årstiden är hur mina blommor ska klara sig på balkongen. Det här nästan lite tragiskt nu när jag läser det. Men det får stå kvar för det är ju sant.

Känn ingen sorg för mig, 20-årsåldern.