Bilden om den onde företagaren

Jag har alltid tyckt att argumenten mot kultursponsring och avdragsgill filantropi varit tunna. Och nu får jag det svart på vitt.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article2448796.ab

Rubriken är "Nyliberal kulturchock." Nyliberalen, det farligaste högerspöket av dem alla. Här skriver en teaterchef för en pluttteater någonstans att alla vet att sponsring är oförenligt med ett fritt kulturliv.

Varför då?

Företag ger exempelvis idag pengar till universitet i Sverige, på min gamla skola hette en sal SEB-salen exempelvis, då banken gjorde en stor donation för nybygget av skolan 1995. Det betyder inte någonting mer än att det just fick en sal uppkallad efter sig, istället för exempelvis en skylt i entrén. Jag gick där i ytterligare 4 år och SEB fick inte en millimeter mer plats efter att salen döpts, vare sig bokstavligt i lokalerna eller i undervisningen. Inte ens ett litet businesscase i finansiell ekonomi. Nada.

Donationer till universitet är utmärkt förenliga med en oberoende undervisning. Varför skulle detta inte fungera i kulturlivet?

Det är en socialistisk konservativ syn att företag är onda. Och utnyttjar alla tillfällen att profitera på stackars oskyldiga människor. Så är inte fallet.

I USA fungerar det mycket bra med ett system där privatpersoner såväl som företag donerar pengar till kultur. Utan anspråk på att påverka innehållet. Och har de anspråk på innehållet kan institutionen bara tacka nej. Simple as that.

Ett system för avdragsgilla donationer och företagssponsring av kultur skulle ge ett välbehövligt tillskott till kulturkassan och erbjuda att rikare kulturliv än idag. Om stora scener som konsumerar stora statliga bidrag får stark extern finansiering behöver de inte lika stor pott som tidigare och då kan det spilla över till mindre, smalare projekt som inte har möjlighet att hitta sponsorer.

Eller så kanske detta rent utav kan leda till att vi från vår gemensamma kassa kan spendera mindre skattepengar totalt och använda pengar till något annat. Eller sänka skatten för vanliga arbetare, inklusive kulturarbetare.

Skrämmande tanke.