Överdriften är röda tråden i livet

Jag har reflekterat över överdriftens starka position i våra liv.

Den finns överallt, som ett kitt som håller ihop våra liv. Som vuxna. När vi var tonåringar var snarare underdrift en dygd. "Nej, jag har typ inte pluggat nåt alls, orkade inte liksom" trots att provet med alla rätt brände i väskan, eller "Det är du som är snyggast, jag är ful" framför spegeln efter gympan. Nu förstår du det inte alls, du har aldrig varit så smal och snygg som då, men nu är det så dags.

Men när vi äntrade det vuxna livet hände något. Överdriften smög sig på.

C-tyskan blev Mycket bra kunskaper i CVt. Kårerfarenhet formulerades verbalt som rena projektjobb under intervjuer. Det tråkiga jobbet som mest gick ut på att serva chefen med olika underlag låter som världens toppjobb när gamla kursare dyker upp framför näsan i baren på Storstad. Jobbannonser vi läser låter som värsta toppjobbet när det egentligen handlar om att serva chefen med underlag. Tillvaron är fullkomligt strålande i samtal med jobbarkompisar, trots att sambon är dötrist och livet kaos. Alla nyblivna mammor har haft superlätta graviditeter, förlossningen var en baggis utan smärtlindring och problem efteråt och bebisen är så snäll. Jämt. Folk utbrister "honom känner jag mycket väl" om folk de hälsat på en gång på ett mingel. Alla jobbar skitmycket, kvällar, helger, nonstop - jag är en maskin. Fast de i själva verket jobbar till sju någon kväll i veckan.

Vi är sjukt upptagna att sätta bilden av oss själva. Perfektion.

Men visst är det befriande när man då och då träffar på en gammal vän som rakt ut säger att jobbet som låter så kul i själva verket är aptrist? Eller mamman som utan omskrivelser säger att det var så otroligt skönt att äntligen komma tillbaka till jobbet och bli betraktad som en vuxen människa med egna tankar istället för en matfabrik?