Bussresan från helvetet

Igår var en sådan där dag där alla skrivarna pajar samtidigt, klipsen i häftapparaten tar slut, folk ringer och kommer in på rummet samtidigt som du febrilt försöker få ihop 50 st 7-sidiga dokument på 6,5 minuter innan bussen går. Och när du precis hört porten stängas bakom dig kommer du på att du glömt ett annat viktigt papper i datorn, som måste skrivas ut, häftas ihop och tas med.

Då kommer bussresan från helvetet som final.

69:ans buss från Kungsholmstorg till Berwaldhallen. Bussen är full. Med barn. Du får stå. Bredvid en 60-årig tant med burrig frisyr som envisas med att hålla sig i alla tillgängliga stänger samtidigt. Du får ducka för att inte få burrtantens oljerocksärm i näsan. Det går på folk på alla stationer. Och samtliga är pensionärer. Som vingligt försöker hålla sig upprätt i kurvorna eftersom det sitter barn och andra pensionärer på alla sätena. Sedan stannar bussen vid Sergels torg och ytterligare 20 barn med färgglada västar går på bussen. Alla som inte är barn eller passar barnen håller hårdare i stången av irritation.

Du börjar bli trött i axeln av den tunga väskan med de 50 dokumenten. Chauffören ber alla gå längre bak. Burrtanten vill fortsätta att hålla i alla stänger och samtidigt stå exakt där hon vill, framför barnen. Du blir tvungen att argumentera för att få plats, blänger sedan på tanten och ställer dig sedan på trappsteget längst bak, där man egentligen inte får stå. Tur att du är kort, annars hade du fått busstak i huvudet. Du sitter nästan i knät på en arab resten av resan. Då stannar bussen igen och fler barn kommer på. Chauffören börjar få panik. Du himlar med ögonen åt den enda medtrafikanten som inte är barn själv och säger högt så att alla hör att han borde säga nej till fler, vi får ju inte plats. Just det. Minsann. Du känner dig som en grinig tant och sneglar lite på burrtanten. Usch.

10 minuter senare smyger du in på mötet med en dörr som en hörselskadad måste monterat eftersom den låter som ett bankvalv.

Ännu en härlig dag.