Sjungande American psyko

De flesta har hört talas om boken "American psycho", denna märkliga bok om en seriemördare som frossar i äckliga detaljer på ett nästan dokumentärt sätt. Morden skildras med en obducents kliniska förhållningssätt, och detaljerna är många och precisa.

De som säger att den är ytlig och framkallar illamående har rätt. Men bara inledningsvis. Och de som stannar där i sin analys visar att de bara skrapat på ytan och nöjt sig med det. För boken är en lysande kritik mot den amerikanska framgångskulturen, ytlighet, konsumtion och lyx. För Patrick Bateman, huvudpersonen, existerar bara yta och kontroll . Han kontrollerar sitt utseende med ritualer, träning, späkning och märken. På samma sätt förhåller han sig till sin omgivning. Allt är yta och andra människor är på sin höjd ointresssanta och korkade. Det som inte är perfekt är bara resultat av dålig kontroll. Han är överst i näringskedjan. Andra personer är till för hans njutning, vilken han tar. Då är han gränslös. Tills kontrollen gradvis försvinner och som en spiral försvinner han neråt neråt mot fullständigt sammanbrott. En skarp bild av en människas, eller kanske samhällets? förfall.

Den är mer aktuell är någonsin, med 2000-talets lyxkonsumtion, amerikanska presidentvalet och den finansiella krisen som bakgrundsmusik.

Idag läste jag att den kanske ska sättas upp som musikal.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=832494

En genre som löser alla problem huvudpersonerna har med lite dans, hjärta och smärta och en trudilutt. Paljetter och plötsligt brista ut i sång. Bateman skulle inte kunna vara med malplacerad.

Känner redan hur bara tanken gör mig illamående. Dålig idé. Jättedålig.

Men läs boken.

Vart tog pinnen vägen?

När jag växte upp på 80-talet fanns det två djur som var coolast att ha som barn, om man då inte hade en hund eller katt som är eviga favoriter. Och det var dels dansmöss (skaffa två och du hade 2000 tre månader senare) och.....dadam...vandrande pinnen.

Pinnen kunde vara bara några centimeter lång, eller nästan en decimeter. Och alla bodde de i ett litet terrarium. De hade också en pinne att sitta på. Och när man hälsade på en av de lyckliga frågade man alltid " var är den, jag ser den inte" och ungen pekade nöjt på en av prydnadspinnens alla grenar. "Där. Där är den! Man ser den inte" var den stolta kommentaren. Och det var såå coolt.

Va? Ett djur som man inte kan se och inte gör något annat än.....att se ut som en pinne. Undrar vad vandrande pinnen tänkte varje dag när den vaknade?

""Hmmm, när jag ätit upp det här bladet undrar om jag inte skulle ägna dagen åt att.....nu vet jag! Sitta alldeles alldeles still och se ut som en pinne. Hela dagen. "

Skylla-ifrån-sig-samhället

Om man googlar "kränkt" på svenska sidor får man upp 321 000 sidor. Det är dagens modeord. Zaremba hade en bra artikelserie i våras i DN om detta och om att anmäla till olika ombudsmän.

Jag har tidigare bloggat om att Sverige lär sina medborgare avundsjuka tidigt. Vi lär oss också att skylla ifrån oss. Men det behöver man inte infödd för att kunna.

Ett irakiskt par glömde sin son på perrongen i Lund.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3385885.ab

Och lämnar därför in en anmälan till diskrimineringsombudsmannen för att de hävdade att det var pga att de var invandrare som tåget inte stannade. Detta är inget de har med sig från Irak, det är något svenska staten och kulturen har lärt dem. Det är något vi lärt dem när de flyttade hit: att inte ta sitt eget ansvar för saker utan att skylla ifrån sig. Den här gången på tågpersonalen.

Föräldrar har ansvar över sina barn. Punkt. Spelar ingen roll om du är brun, vit, orange eller blå.

Det är otroligt sorgligt på något sätt. Att vi lever i en värld där man reducerat människors ansvar över sina egna liv så till den grad att det nu är konduktörens fel om vi glömmer våra egna barn på perrongen.

ps. det hör till saken att ungen inte kom till skada utan hela tiden passades av en vän till familjen som följt med dem till tåget

She devil

Jag förstår precis den undersökning som Aftonbladet idag publicerar om att kvinnor mår sämre om de har en kvinnlig chef.

http://www.aftonbladet.se/wendela/jobbet/article3381998.ab

Jag haft många dåliga chefer i mitt liv. Men av de kvinnliga jag haft har 3 av 3 varit usla. Är inte det anmärkningsvärt? På första plats av dåliga chefer kommer en man, sedan är andra och tredjeplatsen kvinnor. Jag har ägnat ganska mycket tid åt att reflektera varför just jag har haft så många inkompetenta chefer. Ett tag gav jag mig själv den superkvinnliga slutsatsen att det nog var mig det berodde på. Nu har jag landat i otur, och en liten liten portion eget ansvar. Jag är ju inte heller perfekt.

Men slutsatsen varför samtliga kvinnliga chefer jag haft varit floppar är en annan och främsta skälet är detta: kvinnors ständiga revirpisseri sätter käppar i hjulen för oss alla. Prestige, revir, osäkerhet i en härlig röra. Min första chef, kalla henne H, var visserligen otroligt snäll. Så snäll att hon gick in i väggen, blev för full på varje after work och stötte på en av killarna. Osäkerhet var hennes största problem som ni märker. Min andra, kalla henne N, var en fullfjädrad kontrollfascist som inte litade på någon av sina medarbetare, detaljstyrde, tog åt sig äran för allt och ägnade otroligt mycket tid åt att bevaka sitt eget territorium. Likaså chef nummer tre, B. Båda två behandlade, som ni säkert gissade, killarna bättre än tjejerna.

Jag har hört samma beskrivning av andra kvinnliga chefer som lyckligtvis inte passerat i min väg men väl någon bekants. Det gäller även till viss del konflikter mellan kollegor.

Det finns ett mönster. När det inte funkar mellan två kvinnor handlar det nästan alltid om revirfajter och/eller att minst en av de inblandade är osäker. Vilket resulterar i kontrollbehov, misstänksamhet, detaljstyrning och negativ energi. Mycket dåliga ingredienser för fungerande relationer.

Om kvinnor kan sluta se andra kvinnor som hot och istället ser dem som individer, och gör en ansträngning att brotta ner känslan av att manifestera vem som är högst i rang och sitt eget revir när det pockar på (vilket det alltid gör förr eller senare) skulle vi vara en bra bit på väg.

Och löser vi detta problem har vi automatiskt tagit ett steg på jämställdhetsstegen, för jag är sedan länge övertygad om att kvinnor är ett av andra kvinnors stora hinder i karriären.

Äntligen rättvisa

Jag blir glad när jag läser att Anders Borg äntligen börjat rikta samtalet mot ideologi. Och ännu gladare blir jag när han ger sig på rättvisebegreppet.

http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1308762/ann-charlotte-marteus-alla-far-pasar

Vänstern har alltid fått slita och slänga med ordet "rättvisa", ett monopol högerflanken måste ge sig på. Inte minst tror jag att det blir viktigt i valrörelsen, då detta ord hittills i alla fall varit vänstern i princip enda oppositionsretorik. Och att ostört få stå och skandera "rättvisa" utan krav på förklaring vad detta är och en rejäl ideologisk diskussion om en annan definition borde inte längre vara ett faktum.

Anders Borg har i alla fall gläntat på dörren: rättvisa är när alla startar med samma påse pengar när Monopol börjar, inte har samma kvar när spelet är över.

Mer vänster än vänstern

Igår var jag på ett intressant seminarium med Hans Bergström, där han pratade om McCain och amerikansk politik i samband med att han nu kommer ut med en bok om John McCain.

Där fick han en fråga hur han som gammal DN chefredaktör och därmed som all annan media i Sverige är demokrater, blev republikan. Om det berodde på att han nu bor i USA sedan länge, om det är så att svensk media filtrerar amerikansk politik eller om de bara inte kan något om det. Svaret var ja på alla frågor, vilket bara bevisar tesen som vi är flera som driver.

Han sa också en del intressanta saker om Obama, som sällan kommer fram. Han är i många frågor mer vänster än socialistiska socialdemokrater. Han är emot frihandel. Han vill höja bolagsskatten till den högsta i världen (den är idag näst högst), han vill förhindra friskolor och förstatliga hela skolsystemet. Han är emot kärnkraft och vill satsa på vind och vatten. Han vill höja arvsskatten till 50 %. Bara för att nämna några saker. Saker som inte ens socialdemokraterna skulle drista sig till att ens diskutera internt.

Men det är klart. Det är lätt att vara för en politik i ett annat land när man aldrig behöver leva med resultatet.

Ett steg på vägen

Äntligen höjer man gränsen för statlig skatt. Från dagens 28 400 kr till 31 700 kr. Fortfarande kommer man inte upp i den gräns skattereformen satte 1990 och som alla partier var överens om, det vill säga att max 15 % av befolkningen ska betala statlig skatt. I dagsläget är det över 22 % men i alla fall.

Ett steg på vägen mot en rimligare skattepolitik.

Ingen humor

Extrema muslimer har redan bevisat att de inte har humor.

Nu kommer beviset att inte heller kristna har det. Inte ens i lilla sekulariserade Sverige.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3338296.ab

Personligen tycker jag Betnérs liknelse av Jesus som promiskuös bög för att han omger sig av 12 killar i klänning var rätt kul.

Argumentet Gud

Igår såg jag en amerikansk fotbollsmamma och mormon argumentera varför bögar inte ska få adoptera. Hon var deltagare i programmet "30 days" och flyttade därför in hos ett bögpar med fyra adopterade söner i trettio dagar. Bögparet levde exakt samma liv som hon, inkl. kyrkan med enda skillnaden att deras kyrka predikade tolerans.

Och det argument hon körde, och alla andra i den kristna högern i USA, var givetvis "Om Gud avsåg att män skulle ha barn hade han gett dem en livmoder".

Håller helt med.

Om Gud inte avsåg att vi skulle knarka hade han inte skapat kokaplantan, opiumvallmon, hampan och roliga svampar.

Lökig slogan

Mitt favoritgodis är Maltesers. Det har det varit sen jag provade första gången som fjortonåring på grönbete i Torquay. På språkresa. Jajamensan. Det var inte det enda jag provade första gången där men det går jag inte in på närmare.

Varför har ett sånt gott godis så otroligt lökig slogan undrar jag. De har säkert betalat en massa pengar till en byrå och vad får de? En slogan som t o m jag, som är sjukt dålig på slogans, skulle gjort bättre:

"Maltesers - choklad på ett lätt och ganska frasigt sätt"

Trött på FRA

Någon mer än jag som börjar bli lite småtrött på FRA-frågan?

Ja, det var uselt hanterat av regeringen. Ja, det är otroligt viktigt med integritet. Ja, regeringen har varit särskilt usel på att förklara vad det egentligen handlar om så att missuppfattningarna fick växa fritt.

Men har alla kritiker missat poängen? 30 st ändringar för att säkra integriteten finns nu efter vårens anstormning av kritik. Och innan FRA-lagen gjorde säkerhetstjänsten exakt samma sak i decennier utan regler alls. FRA-lagen är en förbättring av den situationen hur illa man än tycker om detta.

Läste en bra krönika nyss.

http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1301393/ann-charlotte-marteus-det-handlar-om-spioneri-inte-om-dagispolitik

One week på TV

Jag såg nyss att den fantastiska viktminskningsprodukten One Week, som jag bloggade om lite längre ner, nu gör TV-reklam. Med samma snygga skitsmala tjej.

Åh, vad bra! Då kommer maximalt med personer i Sverige få veta de hemligheter om smalningsprojekt som jag fått veta. Jippi.

Så fruktansvärt irriterande: bredvid-gångarna

Vi svenskar har ett stort privat utrymmesbehov, vi gillar inte att folk står för nära. Jag är nog extra svensk i den bemärkelsen. Och det är bara att konstatera att en del av de personer som liksom jag går till och från jobbet över Kungsholmen inte är svenskar. I den bemärkelsen.

Jag lyssnar på musik. Jag går fort. Jag är på väg. On the go. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någon närmar sig bakifrån från vänster (eftersom jag försöker hålla höger när jag susar över gatorna och trottoarerna). Och istället för att öka takten och liksom spurta förbi, som jag gör när jag passerar någon, går personen jämsides med mig. Inte en liten sekund eller två, tillfälligt tills man har gått om. Utan går lugnt bredvid mig. Alldeles för nära dessutom, tills synes helt oberörd av det plötsliga utrymmesalarmet som utslösts "Okänd står för nära. Okänd står för nära. Avbryt genast. Jag upprepar, avbryt genast". Inget händer. Och jag ökar därför takten och intar nästan gångtävlingsgång för att snabbt ta mig därifrån.

Que? Vad håller du på med människa? My space, your space. Främling, gå vidare. Här finns ingenting att se.

Jag vill ha allt som är ditt

Egentligen ogillar jag att skylla saker på struktur och samhälle, för mig är det nästan alltid individen och individuella val som är utgångspunkten. Men ofrånkomligt finns det vissa saker som man kan beskylla samhället och staten för.

I det här kalla landet fostrar man en annan typ av kyla. Avundsjukan.

Det börjar tidigt. På dagis. "Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi. Eller tar du hela själv? Dela med sig eller snåla, en enkel fråga får man tåla." Sensmoralen är att oavsett ansträngning ska alla ha lika. Om en person har något ska man dela med sig till alla. Punkt. Inga undantag, inte men. Ingen fortsättning på meningen.

Det fortsätter hela skolåldern. Man får inte vara bäst på något. Utan skolan sätter nivån efter de elever som är sämst. Ingen ska sticka ut. Ingen får briljera. De elever som är extra duktiga får snällt sitta och vänta på att alla andra elever ska vända blad. Yppar man ett ord om specialklass för smarta eller särskilda matteklasser för extra begåvade elever får man onda ögat av alla i rummet.

Och därför sitter sedan majoriteten vuxna svenskar och vill ha det andra har utan ansträngning. Det är ju det vi alla har lärt oss. Man ska ha lika lön som de som jobbar när man själv inte jobbar. De som tjänar mest ska betala nästan 30 procentenheter mer i skatt, det räcker inte med att 30 % på 100 000 är 9 ggr mer i kronor än 30 % på 10 000 kr. Den rikaste regionen ska försörja de som inte är lika bra på att förvalta skattekronorna och attrahera invånare. Alla som har något mer än någon annan måste dela med sig. Det är det som rättvisa. Den definitionen på rättvisa har vänstern för evigt kidnappat. Att rättvisa inte är att den som anstränger sig mest ska få mest. Utan att rättvisa är att alla ska ha lika mycket oavsett ansträngning.

Svea fostrar oföretagsamma och avundsjuka söner och döttrar som vill ha allt som är ditt.

Kufintolerans

Ibland är det svårt att vara en social person. Faktiskt. För det uppstår förväntningar.

Förväntningar från andra som brukar resultera i placeringar bredvid kalasets största ufo med motiveringen "kan någon prata med honom så kan ju du". Vilket bland annat har gett mig den fantastiska upplevelsen att sitta på kanten ensam mitt emot ingen och bredvid en fågelskådande nykterist som sa tre ord på kvällen: sitt namn, fågelskådning och nykterist.

Det uppstår också egna förväntningar. Jag står alltid kvar och pratar med kufar när jag borde gått för länge sen. För att jag tycker synd om dem. För att jag inte kan gå. För att jag verkar tro att jag är någon social liten trollkarl som flyger omkring och tar hand om ufon och alltid bär ansvaret för att alla ska ha kul. Jag vet inte.

Men det är slut på det nu. Jag har utvecklat en kraftig kufintolerans. T o m den trögaste personen har nu insett att alla bär eget ansvar för att dom har kul. Och nu är det inte bara så att jag går direkt efter artighetsnivån.

Jag blir nästan irriterad och får ont i huvudet om jag står för nära.

En sten i jämställdhetsskon

Jag såg på Agenda i veckan, som på slutet av programmet hade bjudit in Marie Söderqvist och radiojournalisten Johanna Langhorst, som gjorde radioserien "Heliga familjen" i P1 med Bitterfittan Sveland. De diskuterade ämnet "Kan kärnfamiljen avskaffas?" och det är lätt att gissa vem som tyckte vad här.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=96001&from=program_ao

Jag är oerhört trött på jämnställdhetsdebatten och vänsterns problemformuleringsprivelegium. Var är den seriösa liberala feminismen någonstans? Hallå? Varför lämnar vi walk-over till ett gäng bakåtsträvande rödmössor som enligt sandlådepedagogik endast tycker 50% av allt är svaret och som predikar konspirationsteorier?

En stor jämställdhetsreform som redan införts är skattereduktionen på hushållsnära tjänster. Vilket gör att vi i min familj betalar 600 kr/månad för att slippa städa. Eftersom vi båda hatar att städa så mycket att det nästan gör ont. 600 kr har i princip alla medelklassfamiljer råd med. Vilket ändå utgör majoriteten av befolkningen hur mycket än vänstern vill få oss att tro något annat. Och om vi dessutom sänkte skatterna på tjänster skulle summan sjunka ännu mer. Simsalabim har vi i ett svep både hjälpt till att försörja en enskild individ, bidragit till att en entreprenör kan få sitt företag att växa och eliminerat en sten i jämställdhetsskon.

Men det tycker inte vänstern är bra eftersom städning inte är ett tillräckligt fint jobb. Och det är tydligen nedvärderande. Dessutom är det enda rätta att mannen, som historiskt sett haft en fru som gjort allt, nu gör upp med sin far, farfar och farfarsfar och gör rätt för sig. Som kompensation. Och därför städar hälften av huset.

Jag och vänstern har väldigt olika syn på det här med rättvisa. Och jämställdhet.

Jag tycker att ju mindre sten i skon desto bättre, vänstern tycker att det är HUR man plockar bort stenarna som är det viktiga. Inte att de blir färre.

Ankdamm

Sverige är ett modernt, trendkänsligt och öppet land, speciellt i Stockholm. Och jag tycker faktiskt att jag lever ett rätt modernt storstadsliv här. Lite lagom kontinentalt så där, i sex månaders mörker. Så ibland glömmer jag bort att jag bor i ett skitlitet land vid världens ände med typ 2 kvadratkilometer per person och som för 17 år sen bara hade två TV-kanaler.

Men då och då blir man bryskt påmind. Som igår, när jag zappade in på Kristallen-galan.

Jösses, säger jag bara. Vi har typ 25 egenproducerade program totalt i Sverige som kan tävla på den där jäkla galan och av dem av 5 nominerade i varje klass. Och eftersom i princip alla är nominerade sitter hela TV-Sverige i publiken. Som smokingklädda ankor i den lilla lilla ankdammen. Precis som Guldbagge-galan, där alla utom tre av årets filmskörd blir nomimerade i någon klass. Gärna i alla. Och mest baggar får någon obegriplig rulle som tre personer sett.

På Kristallen får mannen vars största TV-bidrag är ordvitsar med Björn Skifs och Kryzz (uttalas "krysch", jättespexigt), Arne Hegerfors, hederspriset av juryn och Antikrundans programledare är det bästa det här landet har att erbjuda.

Vissa saker kan man inte göra som litet land. Dela ut priser till film och TV är ett av dem.

Lägg ner.

Nähä?

Idag roade jag mig med att klicka på en av annonserna som visas på tidningssajterna. Det var en snygg skitsmal tjej med rubriken "Jag tappade 9 kg på 28 dagar med One week". 2,25 kg per vecka. Intressant.

Och hit kom jag.

http://www.halsoklubben.se/15/default.asp

Här får man läsa att detta är "ett helt nytt program för viktminskning". Wow. Det låter ju helt fantastiskt och eftersom jag är en generös person delar jag gärna med mig av nya visdomar till mina läsare så......

Här är en kortversion av programmet:

1. KOST. För att gå ner i vikt behöver du äta mindre. Tricket är att äta mindre kalorik mat.
2. MOTION. Motion är hur du stimulerar kroppens ämnesomsättning att bränna fett. En 20-minuters rask promenad varje dag är i regel tillräckligt för att få kroppen att bränna fett.
3. DRYCKER. Det är viktigt att din kropp inte torkar ut under programmet. Du ska dricka minst 8 glas vatten/dag.
4. DIET CLEANSE. Nyckeln i programmet. Det är ett naturligt kosttillskott. Diet cleanse är rik på vitaminer och mineraler för att fylla på vad du går miste om när du rensar kroppen.
5. FRAMGÅNG. För att övervaka din framgång, väg dig dagligen. Håll också koll på dina mått efter varje one-weekperiod.

Nähä?

Dom menar alltså att mindre mat, mer motion, vatten och vitaminer skulle göra att jag går ner i vikt?

Helt otroligt.

Lycka till nu allihop!

The last frontier

Det ser sofistikerat ut och pondusen lyser som en spotlight runt om dem. Ensamätarna. De som självklart, utan den minsta osäkerhet i rösten och flackande blick, säger "en" till kyparen när de världsvant släntrar in på resturangen och sen ingående granskar menyn. Länge. Och när vinet kommer så tar de inte upp mobilen, tidningen eller något annat tramsigt utan lutar sig tillbaka, kollar runt och tar en klunk. Här är jag och jag dricker vin ensam för jag är stark, stark, stark. Och kontinental. Typ.

Detta är "the last frontier" för mig på vuxenskalan. Okej, allra längst bort är att resa själv men det är så långt bort för mig att jag inte ens kan inkludera det i tanken.

Jag är full av beundran för dessa människor. Avundsjuk rent av.

Min version är det lokala asiatiska lunchstället där jag, så fort jag satt mig, genast dränker de andra gästernas närvaro i Hästpojken från min iPod och intensivt gräver ner mig i deckaren. En halvtimme.

Men en dag kanske jag också lojt kan beställa ett glas vin någonstans och inte paniksms:a någon eller ta ut den skrynkliga Metron jag hittade på tunnelbanan och tog med för att just plocka upp i baren för att se ut som om jag har ett liv. Utan lugnt ta en rejäl klunk, luta mig tillbaka, kolla runt och utstråla....ja, självklarhet.

En krona till mig och 2 till Anders Borg, en krona till mig....

Man undrar ofta varför fler inte driver företag i Sverige. Detta är svaret.

http://di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fo%3dexpressen%26ArticleID%3d2008%5c09%5c02%5c298723%26SectionId%3dDinapengar

Herr och fru Entreprenör slavar, förmodligen ett helt liv, med stora risker och enorma arbetsinsatser. Och när de vill casha in får de betala 70 miljoner kronor i skatt. Alltså skatteplanerar de som alla som inte har frigolit i huvudet skulle göra. Och detta är inte förbjudet. Att lägga bolag på Jersey, sälja till holdingbolag och sen flytta själv är enligt reglerna. Men man måste då lämna landet, vilket de inte gjorde. Och DET är inte tillåtet. Skattmasen nosar rätt på dem enligt egen uppgift genom deras korttransaktioner, hur nu detta går till enligt den banksekretess jag trodde man hade om man inte är misstänkt för grov ekonomisk brottslighet och då är det polisen som rotar. Men paret hittas i alla fall.

Och vips får de betala 30 miljoner kronor extra, i tilläggsskatt som är ett annat ord för straffskatt. Detta innebär en "dröjsmålsränta plus inkassokrav" på 42 %. Lite saftigt, t o m för folk från Finax. Och ännu mer vips så får paret betala 77 % i skatt totalt.

En livsgärning senare har resultatet blivit 100 miljoner kronor till Anders Borg.

Heja Sverige.

Genidrag

Hon är ung. Hon är kvinna. Fembarnsmor och gift med en innuit. Hon bor i bushen, i en liten stad i Alaska. Hon är abortmotståndare och har själv fött ett barn med Downs syndrom när hon innan visste att barnet var skadat. Hon är kristen. Och hon är livstidsmedlem i NRA.

I en och samma person fångar man in den kristna extremhögern och pro-life, småstadsamerika, familjeidealet, vapenkramarna, handikapprörelsen och kvinnorna. Det enda hon inte är är svart.

Hon är allt McCain inte är. Ett genidrag.

Hon och krisen med Ryssland kommer att vinna valet åt McCain. Den ryska björnen har vaknat och börjar mucka med alla, speciellt riktat till USA. Risken för upptrappning är hög. Amerikanerna är rädda för terrorister men ännu räddare för ryssar. Kalla kriget tog slut för drygt 20 år sen bara. Och när man är rädd röstar man på den som kan skydda en bäst. En erfaren och prisbelönt militär, inte en oerfaren rockstjärna som är emot krig.

Nu ställer dessutom republikanerna in den del av sitt konvent där Bush skulle hålla tal pga orkanen David. Båda är nog glada för detta och gladast är McCain, som nu ännu tydligare kan markera att han inte är någon ny George W.

Att svensk media och de flesta i det här landet hejar på demokraterna är tydligt, t o m vår statsminister, och verklig rapportering och objektiv analys har lyst med sin frånvaro. Även om det blivit bättre.

Det är ingen promenadseger till makten för killen från Hawaii med det konstiga namnet. Nästa president i USA kommer att heta John McCain.