Kufintolerans

Ibland är det svårt att vara en social person. Faktiskt. För det uppstår förväntningar.

Förväntningar från andra som brukar resultera i placeringar bredvid kalasets största ufo med motiveringen "kan någon prata med honom så kan ju du". Vilket bland annat har gett mig den fantastiska upplevelsen att sitta på kanten ensam mitt emot ingen och bredvid en fågelskådande nykterist som sa tre ord på kvällen: sitt namn, fågelskådning och nykterist.

Det uppstår också egna förväntningar. Jag står alltid kvar och pratar med kufar när jag borde gått för länge sen. För att jag tycker synd om dem. För att jag inte kan gå. För att jag verkar tro att jag är någon social liten trollkarl som flyger omkring och tar hand om ufon och alltid bär ansvaret för att alla ska ha kul. Jag vet inte.

Men det är slut på det nu. Jag har utvecklat en kraftig kufintolerans. T o m den trögaste personen har nu insett att alla bär eget ansvar för att dom har kul. Och nu är det inte bara så att jag går direkt efter artighetsnivån.

Jag blir nästan irriterad och får ont i huvudet om jag står för nära.