De flesta har hört talas om boken "American psycho", denna märkliga bok om en seriemördare som frossar i äckliga detaljer på ett nästan dokumentärt sätt. Morden skildras med en obducents kliniska förhållningssätt, och detaljerna är många och precisa.
De som säger att den är ytlig och framkallar illamående har rätt. Men bara inledningsvis. Och de som stannar där i sin analys visar att de bara skrapat på ytan och nöjt sig med det. För boken är en lysande kritik mot den amerikanska framgångskulturen, ytlighet, konsumtion och lyx. För Patrick Bateman, huvudpersonen, existerar bara yta och kontroll . Han kontrollerar sitt utseende med ritualer, träning, späkning och märken. På samma sätt förhåller han sig till sin omgivning. Allt är yta och andra människor är på sin höjd ointresssanta och korkade. Det som inte är perfekt är bara resultat av dålig kontroll. Han är överst i näringskedjan. Andra personer är till för hans njutning, vilken han tar. Då är han gränslös. Tills kontrollen gradvis försvinner och som en spiral försvinner han neråt neråt mot fullständigt sammanbrott. En skarp bild av en människas, eller kanske samhällets? förfall.
Den är mer aktuell är någonsin, med 2000-talets lyxkonsumtion, amerikanska presidentvalet och den finansiella krisen som bakgrundsmusik.
Idag läste jag att den kanske ska sättas upp som musikal.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=832494
En genre som löser alla problem huvudpersonerna har med lite dans, hjärta och smärta och en trudilutt. Paljetter och plötsligt brista ut i sång. Bateman skulle inte kunna vara med malplacerad.
Känner redan hur bara tanken gör mig illamående. Dålig idé. Jättedålig.
Men läs boken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar