Jag vill ha allt som är ditt

Egentligen ogillar jag att skylla saker på struktur och samhälle, för mig är det nästan alltid individen och individuella val som är utgångspunkten. Men ofrånkomligt finns det vissa saker som man kan beskylla samhället och staten för.

I det här kalla landet fostrar man en annan typ av kyla. Avundsjukan.

Det börjar tidigt. På dagis. "Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi. Eller tar du hela själv? Dela med sig eller snåla, en enkel fråga får man tåla." Sensmoralen är att oavsett ansträngning ska alla ha lika. Om en person har något ska man dela med sig till alla. Punkt. Inga undantag, inte men. Ingen fortsättning på meningen.

Det fortsätter hela skolåldern. Man får inte vara bäst på något. Utan skolan sätter nivån efter de elever som är sämst. Ingen ska sticka ut. Ingen får briljera. De elever som är extra duktiga får snällt sitta och vänta på att alla andra elever ska vända blad. Yppar man ett ord om specialklass för smarta eller särskilda matteklasser för extra begåvade elever får man onda ögat av alla i rummet.

Och därför sitter sedan majoriteten vuxna svenskar och vill ha det andra har utan ansträngning. Det är ju det vi alla har lärt oss. Man ska ha lika lön som de som jobbar när man själv inte jobbar. De som tjänar mest ska betala nästan 30 procentenheter mer i skatt, det räcker inte med att 30 % på 100 000 är 9 ggr mer i kronor än 30 % på 10 000 kr. Den rikaste regionen ska försörja de som inte är lika bra på att förvalta skattekronorna och attrahera invånare. Alla som har något mer än någon annan måste dela med sig. Det är det som rättvisa. Den definitionen på rättvisa har vänstern för evigt kidnappat. Att rättvisa inte är att den som anstränger sig mest ska få mest. Utan att rättvisa är att alla ska ha lika mycket oavsett ansträngning.

Svea fostrar oföretagsamma och avundsjuka söner och döttrar som vill ha allt som är ditt.