Det ser sofistikerat ut och pondusen lyser som en spotlight runt om dem. Ensamätarna. De som självklart, utan den minsta osäkerhet i rösten och flackande blick, säger "en" till kyparen när de världsvant släntrar in på resturangen och sen ingående granskar menyn. Länge. Och när vinet kommer så tar de inte upp mobilen, tidningen eller något annat tramsigt utan lutar sig tillbaka, kollar runt och tar en klunk. Här är jag och jag dricker vin ensam för jag är stark, stark, stark. Och kontinental. Typ.
Detta är "the last frontier" för mig på vuxenskalan. Okej, allra längst bort är att resa själv men det är så långt bort för mig att jag inte ens kan inkludera det i tanken.
Jag är full av beundran för dessa människor. Avundsjuk rent av.
Min version är det lokala asiatiska lunchstället där jag, så fort jag satt mig, genast dränker de andra gästernas närvaro i Hästpojken från min iPod och intensivt gräver ner mig i deckaren. En halvtimme.
Men en dag kanske jag också lojt kan beställa ett glas vin någonstans och inte paniksms:a någon eller ta ut den skrynkliga Metron jag hittade på tunnelbanan och tog med för att just plocka upp i baren för att se ut som om jag har ett liv. Utan lugnt ta en rejäl klunk, luta mig tillbaka, kolla runt och utstråla....ja, självklarhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar