Vi svenskar har ett stort privat utrymmesbehov, vi gillar inte att folk står för nära. Jag är nog extra svensk i den bemärkelsen. Och det är bara att konstatera att en del av de personer som liksom jag går till och från jobbet över Kungsholmen inte är svenskar. I den bemärkelsen.
Jag lyssnar på musik. Jag går fort. Jag är på väg. On the go. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någon närmar sig bakifrån från vänster (eftersom jag försöker hålla höger när jag susar över gatorna och trottoarerna). Och istället för att öka takten och liksom spurta förbi, som jag gör när jag passerar någon, går personen jämsides med mig. Inte en liten sekund eller två, tillfälligt tills man har gått om. Utan går lugnt bredvid mig. Alldeles för nära dessutom, tills synes helt oberörd av det plötsliga utrymmesalarmet som utslösts "Okänd står för nära. Okänd står för nära. Avbryt genast. Jag upprepar, avbryt genast". Inget händer. Och jag ökar därför takten och intar nästan gångtävlingsgång för att snabbt ta mig därifrån.
Que? Vad håller du på med människa? My space, your space. Främling, gå vidare. Här finns ingenting att se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
OMG. OMFG. Någon går bredvid dig på gatan. I Stockholm, Sveriges största stad. På Kungsholmen dessutom, känt för sina breda boulevarder och glesa befolkning.
Vidrigt. Att folk inte kan ha lite mer hyfs i kroppen.
Du känner inte till temat för den här bloggen?
Skicka en kommentar