Man kan inte inkludera utan att exkludera

Jag har funderat lite grann på subkulturer och grupptillhörigheter. Och människans enorma behov att passa in. Hur mycket de allra längst ut på ytterkanten av individualism påstår motsatsen känner alla människor en längtan och nödvändighet att tillhöra.

De som är allra mest "unika" och "alternativa" söker sig exempelvis till varandra och bildar en egen grupp med egna koder, en egen känsla av samhörighet. Man tillhör de som vill stå utanför.

Vi tillhör alla någonting. Och grupperna är olika laddade. Vi vill gärna hävda att Sverige är ett land där man har rätt att tillhöra den grupp man vill, alla är lika mycket värda och alla får finnas. Vi har en nationell inkluderande kultur. Ibland ställer den till problem, exempelvis i mångkultursamhället och hur olika grupper ska samsas. Samtidigt gäller inte detta alla grupper, även om vi säger det.

I Sverige får du exempelvis inte vara rasist. Nationalistiska grupper har inte samma demokratiska rättigheter som andra politiska grupper idag. De kan inte ha lagliga demonstrationer utan att störas, de mobbas ut i det politiska rummet i olika kommuner där de är folkvalda och deras möten förstörs och hemsidor hackas. Våra folkvalda säger att de inte kommer att respektera valet om SD kommer in 2010 genom att vägra samarbete. Om du är antirasist är det accepterat av allmänheten att du inte respekterar demokrati. Det är okej om du kastar sten "för det är ju ändå nazister som drabbas". Och de är helt enkelt inte lika mycket värda. Demokrati gäller inte för alla.

Vi har en nationell kultur av inkluderande mångkultur där alla kulturer, religioner och politiska uppfattningar ska få finnas och respekteras. Men den exkluderar icke önskvärda sådana uppfattningar. För att inkludera måste du exkludera.

Det gäller även små grupper. Exempelvis finns det en uppsjö av olika subkulturer i samhället, främst inom ungdomskulturen. Punkare, ski-bums, skatare och hårdrockare för att nämna några. Alla dessa är inkluderande, vem som helst kan tillhöra dem. Men inte HUR som helst. Minimikravet för just dessa är att du lyssnar på den specifika musiken. Eller håller på med skateboard eller den sport det handlar om. Det ingår också att ha rätt symboler, kläder och frisyrer. Vem som helst är alltså välkommen men inte de som inte anpassar sig till koderna. Inkluderande samtidigt exkluderande.

Den sista spaningen på detta tema är politikernas favoritgrupp. Kvinnorna. Vi buntas gärna ihop, framför allt av feminister på vänsterkanten, som en homogen grupp. För vi har ju alla bröst och då måste vi ha en massa annat lika också. Samma förutsättningar, samma problem. Jag håller inte riktigt med men det är ett annat inlägg.

Utan spaningen är att inom kvinnogruppen finns det givetvis en massa undergrupper med egna koder och regler. Jag är akademiker och jobbar på kontor. I mitt liv finns vissa koder. Om jag skulle byta miljö, exempelvis börja arbeta som undersköterska i vården, skulle jag inte bli accepterad av de andra kvinnorna om jag inte samtidigt accepterade de koder som gäller där. Jag blir inte automatiskt inkluderad bara för att jag är kvinna.

Man kan helt enkelt inte inkludera utan att samtidigt exkludera.